Vilken möjlighet finns för den som är född in i en familj med lägre inkomststandard att skapa sig ett liv med högre inkomststandard?  Det handlar om utbildningssytemets ansvar för att barn till outbildade föräldrar ska ha en reell möjlighet att utbilda sig ur ett annars förutbestämt liv som lågavlönad eller utan arbete. Vi vet idag att barn till lågutbildade själva presterar sämre i skolan. Vad kan skolan göra för att minska beroendet av hemsituationen för studieresultaten?

Skolan har en avgörande roll för den sociala rörligheten i ett samhälle. Är den sociala rörligheten stark har vi helt andra möjligheter att ta tillvara människors kompetens, ambition och framtidstro.

http://www.dn.se/ledare/signerat/ge-barnen-verktyg

I veckan kunde man läsa en krönika i Göteborgs-Posten från den pågående Vetenskapsfestivalen. Krönikan av Eva-Lotta Hultén tar upp problemet med relationen mellan forskningen och skolans praktik. Professor Kurt Fischer från Harvard, på besök i Sverige, kommenterar problemet med att skolan endast mäter elevers  kunskapsnivå i testsituationer. Det må vara fel, men tyvärr framkommer det inte i artikeln att testningen i sig är en gynnsam form av inlärning, vilket Prof Kurt Fischer (som var min professor på Harvard) också skulle framhålla.

Kanske är lösningen att skolan testar eleverna oftare som en kontinuerlig del i undervisningen, men att bedömningen av kunskapsnivån vilar på andra mätmetoder vid avslutandet av moment?

Läs hela krönikan från GP >>

Han coachar klassrummets ledare.

http://admin.getanewsletter.com/t/pm/130990543323/

http://www.youtube.com/watch?v=clYLG2hRN2w

Första hindret är mottagaren av uppmaningen. Den legitima anledningen att satsa på högre betyg än vad hälsan klarar är förstås att ”högskolan kräver det”, men eftersom det – enligt min erfarnhet - är relativt få elever som tagit reda på vad högskolan egentligen kräver för antagningspoäng, så är det inte den egentliga anledningen. Många elever lägger sitt egenvärdet i betygen när skolan tar upp större delen av tillvaron.  De har en mer eller mindre medveten självbild som säger: ”Du är tillräcklig som människa först när du har de betyg som du satt som mål för dig själv”. Vad hör då eleven som får uppmaningen att sänka sina mål? Kanske: ”Du måste nöja dig med att inte vara tillräcklig”. Det är ingen stärkande strategi för någon med prestationsångest att må bättre.

Andra hindret är att uppmaningen att sänka sina mål inte ger någon vägledning. Vad ska stävan vara? Vad ska motivera? Vad är målet? Det finns bara ett avkapat sikte mot något som inte längre ska uppnås.

Istället för att uppmana någon att sänka sina mål, bör man hjälpa den som mår dåligt att prioritera om sina mål. Hälsan måste komma först! Det är helt ok för en elev att satsa på högt uppsatta mål, men inte på beskostnad av hälsan. Det är alltså inte de höga målen som är problemet, utan att de förväntas uppnås på bekostnad av hälsan. När det är prioritet nr 1 att må bra, så behöver man inte uttalat sänka sina andra mål, utan kan ha kvar stävan, men alltid låta hälsan komma först. På det sättet har eleven lyckats med något (att må bra) utan att begränsa den egna självbilden.

Det är inte oväsentligt vilka ord vi använder i vår strävan att hjälpa den elev som mår dåligt. Konsekvensen av att priorotera hälsan kan mycket väl bli att eleven börjar känna sig tillfreds med lägre studieresultat, men det betyder inte att vi lika gärna kan uppmana en elev att sänka sina mål. Vem vill uppfatta sig själv som otillräcklig?

Detta är entreprenöriellt lärande i ett nötskal. Det är aldrig för tidigt att lära utifrån naturliga förutsättningar.

The World Peace Game: John Hunter on TED.com.